Kortspelandet tar oss över världen

På sommaren 1998 spelade vi vår första trevande canastamatch, käre maken och jag tillsammans med goda vännerna E och L. De besökte oss på grisgården (!) i Trelleborg där vi hyrde hus en vecka på semestern. På den vägen är det - vi träffas fortfarande efter nästan 15 år några gånger per år för att spela canasta, och spelet har tagit oss över världen!

Det par som förlorar ett spel, lägger pengar - ett visst antal kronor per poäng - i en pott. Vi spelar inte bara familjevis, utan skiftar partner hela tiden, och faktum är att under årens lopp har summan av förlusterna varit förbluffande jämn, kanske just tack vare det.

Vi började ha ett mål med pengarna - vi skulle åka till Köpenhamn och dricka Canasta Cream. Men hur det nu blev, så svängde vi av och hamnade i Prag i stället, detta var 2005. Där mötte vi våren, bodde i en lägenhet mitt i stan, åkte båt och drack öl på flerhundraåriga anrika ölhallar.

Jag poserar tillsammans med musikerna på båtturen på Moldau

Resan gav mersmak, och vi fortsatte "spara" (=spela och förlora pengar). Två år senare firade vi återigen valborg och Första maj utomlands, nämligen i Budapest. Även nu bodde vi i en bra lägenhet mycket centralt. Vi blev ständigt påminda om den här huvudstadens i många delar dramatiska historia, bland annat genom väl synliga skotthål i fasaden mitt emot vårt hus. En mycket fascinerande stad tycker jag, dit käre maken tog mig tillbaka förra året.

Här bodde vi i Budapest, på andra våningen

Nu spände vi bågen. Redan vid spelbordet i budapestlägenheten bestämde vi oss för att nästa resmål måste bli Malaysia.

Knappt tre år senare hade vi spelat ihop tillräckligt mycket pengar för att vi alla fyra kunde tillbringa två veckor på ett riktigt fint hotell vid havet på Langkawi. Jodå, vi tog en tripp till Kuala Lumpur också. Handen på hjärtat var det väl inte bara spelförluster som finansierade resan, utan även rejält tilltagna insatser...

Lunchrestaurang på Langkawi. Här har de god Cordon Bleu!

Fantastiskt lyxiga frukostar på hotellet

Så i fjol var det dags för resa nummer 4, och nu stod Cornwall på tur. Fantastisk resa, vi bilade i 10 dagar i detta sagolika landskap. Hälsade på Kung Arthur på Tintagel och bodde i små gulliga hus i Penzance och annorstädes. Mycket minnesvärt, Cornwall kan rekommenderas!

Vid Dunster Castle

På en pub stötte vi på miss Marple vid sitt stambord!

Förra helgen var våra spelkompisar hos oss på besök, och vi spelade ihop lite till. Vi bokade också nästa resa, som äger rum första veckan i september. Den här gången ska vi till Kroatien.

Köpenhamn? Nä, dit har vi inte kommit än.

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Snart ryker "lockarna"

Jag trivs verkligen i mitt hår som jag lät göra i Thailand; lättskött, tungt och härligt långt. Jag gillar känslan av hår på ryggen, känner mig mer "klädd".

Men frisyren sjangserar rätt fort, i takt med att mitt eget hår växer ut bildas tovor i hårbotten som får mig att fundera över hur det kommer att gå att få ur det hela... Min frissa påstod att jag kommer att se ut som ett penntroll första tiden efteråt. Hm.

På onsdag får vi se, för då ska hon få det tvivelaktiga nöjet att återställa mitt hår. Men åh vd jag kommer att sakna mitt långa hår! Samtidigt är det en lite bit av Thailand och en fantastisk semester som jag gör mig av med. Tur att minnena finns kvar!