Kidnappning och Calle Schewens vals

Några dagar innan jag skulle fylla 50, avslöjade käre maken att vi skulle åka bort. "På fredag", deklarerade han. Han hade vidtalat medarbetarna och kollat min kalender hos dom. Kruxet var bara att den elektroniska överföringen från min mobil till Outlook inte fungerat på några dagar, så de hade egentligen ingen koll... Sån tur att han sa till i tid, så jag hann avboka det som var inbokat!

Kvällen innan vi skulle åka, talade han också om att jag skulle ha passet med mig. Tur igen, att det fortfarande gällde!

I svinottan reste vi hemifrån med taxi, flög till Arlanda där vi tog en Irish Coffee innan vi äntrade planet till Budapest.

Vi har varit där en gång förut, käre maken och jag, och han ytterligare en gång efter det. Men jag var inte riktigt färdig med stan, ville bland annat se House of Terror och uppleva mer av staden och maten. Han hade tagit fasta på det, sparat och planerat. Maten är en av höjdpunkterna, var man än kommer så får man god mat.

På den här restaurangen - Müvész Étterem - åt vi en utsökt måltid medan vi var i stort sett de enda gästerna. Vårt enda sällskap var den här ihärdige pianisten som - när han fått en vink från servitören att vi var från Sverige - hamrade i gång "Calle Schewens vals" i ett rasande tempo. Det blev en lite surrealistisk upplevelse... Men vi applåderade givetvis artigt!

Jag kommer att berätta mer om House of Terror i ett senare inlägg.

Jag har läst "Jakten på den fulländade hälsan"

Min bloggvän Pia, har kommit ut med sin bok som delvis baseras på hennes blogg men ännu mer på hennes liv. Jag har följt hennes blogg ett par år, och har fascinerats över den målmedvetenhet hon besitter i sin jakt på den fulländade hälsan.

För det första måste jag ge förlaget en eloge för att det här är en bok där berättelsen börjar på sidan 1, och inte sidan 7 eller 9. Inte för att det vare sig är viktigt eller påverkar hur bokens kvalitet är i övrigt, men jag gillar det!

Pia beskriver med sin berättelse en stark vilsenhet som många av oss säkert kan känna igen. Det är inte bara vilsenhet när det gäller hälsa, utan när det gäller livet självt. Ibland tycker jag boken handlar mer om ensamhet - såväl fysisk som mental - än om hälsa. Men det hänger väl ihop, i någon mening. Läser man boken, får man många metoder testade åt sig. Pia har använt sin kropp som ett laboratorium, driven av en nyfikenhet jag på ett sätt beundrar. Tålamod, är också ett ord som far genom huvudet när jag tänker på hennes arbete. Hon är noggrann, lämnar inget åt slumpen. Hälsospanandet gränsar nästan till fanatism ibland, men samtidigt resonerar hon så klokt kring det hon gör.

Pia skriver på ett väldigt självklart och lättläst språk. Jag rycks med, och känner att jag går sida vid sida med henne. Jag känner igen mycket av hennes beskrivningar, och vill man lära sig mer om sin kropp, mat och hälsa har man stort utbyte berättelsen. Inte minst är hon en förebild på många sätt, och man kan ju välja själv hur mycket man vill ta till sig.

Boken är som sagt en källa till mycket kunskap, så bejaka din nyfikenhet och låna den på bibblan eller köp den. Du lär dig mycket om dig själv!

Så - har hon hittat den fulländade hälsan, då? Jag tror nog hon är en god bit på väg, om den alls finns. Men är det någon som hittar den, så är det Pia!

(Slutligen måste jag ju undra: vad hände med Scott? Hörde hon nånsin något mer av honom?)

Ädla drycker

Här har jag inte varit på mycket länge, och sedan sist har mycket hänt. Inte minst har jag fyllt 50. Jag blev "kidnappad" av käre maken. I månader hade han planerat att ta mig till Budapest, och några dagar innan det var dags avslöjade han att vi skulle resa bort. Kvällen innan fick jag veta att passet skulle med. Liksom baddräkten. Jag kommer att berätta mer om det.

När jag kom tillbaka till jobbet i går, blev jag storligen och härligen uppvaktad. Ovanstående flytande gods förärades mig av vänner och kollegor från vänorganisationer på min arbetsplats. Två av vinerna är lokala, gotländska. De betingar ett pris som gör att man kanske inte precis går och köper en flaska åt sig själv till fredagschipsen, om jag säger så. Jag har inte smakat just dessa, och vet att det råder delade meningar om Gutevins produktion. Därför ska det bli jättekul att prova!

Amaronen är dock ett säkert kort. Inte billig den heller, inte heller något man köper till chipsen. Möjligen till en god köttbit en festlig lördagkväll.

Jag är ingen vinexpert, långt därifrån, men jag kommer att rapportera mina rön när flaskorna öppnats och dess innehåll avsmakats. Fortsättning följer, således!